I måndags hade jag som jag har berättat telefonkontakt flera gånger med Kvalitetsdirektören från det stora sjukhuset. Och hon var förfärad över vad som hade hänt mig. Och att jag borde få en medicinsk uppföljning. Det ordnades med en tid hos ortopeden och där var jag igår. Hon i kassan var sur (och jag la verkligen manken till med att vara solig och trevlig), att säga hej eller välkommen fanns inte i hennes vokabulär (och inte var jag så förvånad, visst är det trist när man inte ens blir förvånad!) Jag blir uppropad av en sköterska nästan på minuten på den tiden jag fått, jag förstod att de andra hade väntat ganska länge! Följ med här säger hon surt och går före (inte hej eller välkommen!). Sitt in på rummet och häng av dig bakom skynket, säger hon surt stänger dörren och går, ingen fråga om jag behöver hjälp! (Och jag är fortfarande inte förvånad.
In kommer läkaren och undrar vad som har hänt, jag har tittat på dina röntgenbilder och inget är ju brutet! och att det gör ont i 10 dagar är en väääldigt kort tid för oss ortopeder.
Men, jag är ändå orolig försöker jag få fram.
Nä du är bara blåslagen, inget att oroa sig för säger han efter att ha klämt och böjt en stund, bara glöm inte att pendla med armen.
Också har jag ont i handen och handleden efter fallet, säger jag.
Det kan jag inte förklara , säger han. Det är säkert inget farlig, det går nog över!
Lite goddag yxskaft om besöket känner jag. Men ber att han dokumenterar noga att jag har ont då det är en vårdskada.
Jaha säger han ointresserad och går.
Jag tar på mig med möda och går jag med.
I korridoren sitter två sköterskor eller undersköterskor vid var sin dator och blänger, ingen säger något utan bara blänger.
Hej då säger jag men får inget svar.
Inte heller här gillar de tydligen sitt jobb, jag undrar vad de egentligen vill göra?
Under måndag eftermiddag så ringer även verksamhetschefen på röntgen och är förskräckt av vad som har hänt. Vi har ett bra samtal där hon säger att hon skall be rätt person hos dom kontakta mig för ersättningfrågan. Men per idag onsdag har ingen hört av sig. I början av vårt samtal var hon väldigt mycket "skylla ifrån sig" "det var nog så här och så här", men i slutet av samtalet vågade hon se att det som hänt verkligen hänt och att det bemötande arbetet som dom gjort med personalen inte fungerade fullt ut. Och att de vid akuta händelser och olyckor inte fungerade. Jag erbjöd mig att komma till dom och att berätta om min upplevelse, det blev hon väldigt glad för och ville väldigt gärna. Vi får väl se om hon nappar!
I går kväll så ringde också verksamhetschefen för akutmottagningen och var lika bestört. Vi hade också ett bra och väldigt långt samtal. Även detta samtalet började med försök till olika bortförklaringar men även detta slutade med att hon insåg att det är så bra ställt med inställningen till patientomhändertagande hos personalen. Även här erbjöd jag mig att komma och berätta om min upplevelse och det ville hon väldigt gärna, så i slutet av april skall det bli av.
Så vad det här med operationstid!
Jag hade fått en preliminär tid till veckan efter påsk och tyckte att nu var det dags att få en bekräftelse och sökte koordinatorn. Men hon var sjuk. Och det fanns ingen ersättare! Söker då Vårdenhetschefen och det första hon frågar när jag presenterat mig och mitt ärende är " hur har du fått min telefonnummer?!" "jag ringde via växeln" "får man inte ringa till dig?" frågar jag då. Då blir hon tyst och svarar "jo det får man". Vilken udda inställning. Är jag förvånad över attityden? Tyvärr inte.
Men hursomhelst så lovar hon att ta reda på hur det blir med min operation och återkomma under dagen. Hon ringer tillbaka senare och bekräftar datumen och säger att jag skall på förberedande läkarbesök fredag denna veckan. "Så bra att jag ringde, så att jag inte missar den tiden" "Mummel, mummel" kommer det från henne!
Så idag kommer det då en kallelse till detta besöket med all möjlig information inför operationen, kuvertet är märkt med "Brådskande", med andra ord så var det inte ivägskickat! Jag undrar om dom lägger in detta i sitt avvikelsesystem? Jag tror inte ens att hon såg det som en avvikelse. Tänk så dyrt det blivit för samhället om jag nu missat alltihop bara för att det inte finns eller om det finns och inte följdes, en backuprutin om vad man gör om operationskoordinatorn är sjuk.
Hur mår jag då? Jo jag har fortfarande ont i armen även om det blivit bättre och kan inte använda den fullt ut. Äter smärtstillande. Och nu så börjar också musklerna runtomkring att säga ifrån. Försöker att tänja och sträcka och röra mig så mycket jag orkar. Sover illa så det blir lite vila under dagen också.
Mest frustrerad är nog min lilla katt som tycker att jag både leker för lite med henne och att jag är för snål med kattgodiset!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar