Ni undrar kanske varför jag är så kritisk mot de jag möter på min väg genom sjukvårdsapparaten? Jo jag har spenderat nästan hela mitt yrkesverksamma liv där direkt eller indirekt. De första stapplande åren som sjuksköterska, de åren som man trodde att man kunde allt och var osårbar arbetade jag på det Stora sjukhuset. Det var där som jag uppfostrades in i en miljö där man alltid ifrågasatte patientens eller de anhörigas upplevelser. Det var ju bara våra egna observationer som räknades. Allt skulle ske på personalens villkor och då framförallt läkarens tidsschema. Nu pratar jag inte om 1800-talet om någon trodde det utan nu är vi i början av 1980-talet!
Men jag mötte samtidigt en massa fantastiska förebilder, som än i dag står sig.
Som Dr Eddy på Neurokirurgen som alltid skrev V.V.V på sina ordinationer, det tog tid innan jag vågade fråga vad det betydde. Och inte var det World Wide Web (det fanns inte då) utan Vila Värme och Vänlighet. Det ordinerade han till alla, orden han använde när han beskrev detta kommer jag ännu ihåg - de var poetiska och har fastnat för alltid hos mig. Han var skicklig och omtyckt av alla. Tack för det du delgav.
Så var det Syster Margareta som var chef på uppvaket/Intesivvårdsavdelningen på det Stora sjukhuset, hon lärde mig att vi måste alltid se på patienten och lyssna på anhöriga. Sen var det alla praktiska ting i omvårdnaden, hon var fantastisk. Tack för allt du lärde mig.
Inte att förglömma avdelningsföreståndaren för den manliga avdelningen på Neurokirurgen (jag har tyvärr glömt ditt namn), hon var av "den gamla stammen". Höll avdelningen i herrans tukt och förmaning. Men det fanns ingen patient som hade tillstymmelse till veck på lakanen eller rodnande hälar eller hade druckit för lite. Omvårdnaden var enligt alla de kända principerna och några till. Utåt höll hon sin personal bakom ryggen vad det än gällde, men hade man gjort något fel kunde man räkna med en uppsträckning bakom lyckta dörrar. Hennes yrkeskunskap var fantastisk. Tack för att jag fick jobba med dig.
Ja dessa och många andra har jag mött. Jag har också mött de principfasta, de som inte är intresserade av patienterna, de som är på jobbet endast för sin egen skull. De glada, de kompetenta, de som bara intrigerar, de som bara snackar skit. Inte att förglömma alla de underbara som gör ett fantastiskt arbete och är suveräna arbetskamrater.
Tänk när jag sen jobbade inom Primärvården (fast det hette det inte då) och där var det mycket telefonrådgivning. Vi hade olika frågor, och det var bara dessa som gällde inte den som ringde dess upplevelser eller känslor. Att en förälder sa att "mitt barn mår inte bra " det var inget att fästa sig vid fanns ingen feber eller andra symtom som vi tyckte var viktiga så "gällde det inte". Förfärligt, jag skäms när jag tänker på hur jag själv har varit. Ifrågasättande och kanske lite översittare till och med?
Men jag sökte mig andra vägar och mitt första möte var med passagerarna på en kryssningsbåt. Det var den hårda skolan, lyssna på passageraren och fråga efter dess behov och fråga ALLTID om de upplever sig behöva något mer när den medicinska konsultationen närmar sig slutet. Det var vi tvungna att fråga, först tyckte jag att det kändes fånigt (jag visste ju bäst) men det tog inte många dagar innan jag märkte hur nöjda alla var och tackade för uppmärksamheten. Och mitt jobb blev så mycket roligare!
Väl iland och några år i hotellbranschen och en massa servicekurser var det dags att återvända till sjukvården. Då det slagit mig hur lika hotellbranschen och sjukvården är. Den utvikningen gör jag en annan dag!
Väl tillbaka i den offentliga vården märkte jag hur illa det var med bemötandet och skämdes. Framför allt ville jag inte jobba på det sättet och hittade då Scandinavian Heart Center i Göteborg, en privat klinik som tog emot patienter från in-och utlandet som behövde hjärtkirurgi. De flesta patienterna kom från olika landsting som inte hade en egen tillräcklig kapacitet. Där var lyhördheten inför patienten och de anhöriga A och O. Alla patienter hade sin egen sjuksköterska, vi arbetade hela tiden med att finslipa det konceptet. Det var fantastiskt att få arbeta så. Vi gjorde också en studie som visade på att tillfrisknandet gick mycket snabbare när lyhördheten inför patienten och de anhöriga ökade. Men den studien var så kontroversiell att den begravdes en byrålåda när kliniken såldes!
Jag har naturligtvis hunnit med en massa annat också men även det tar vi en annan gång!
Så jag har jobbat på alla sidorna, i den offentliga, den privata, jag har varit medarbetare, jag har varit chef, jag har varit konsult och jag har säkert själv varit den där sura kärringen och vet att det blir bättre om jag ändrar på mitt uppförande.
Hmmmm, med det arbetssättet är det inte konstigt att jag aldrig lyckades besöka den offentligt drivna primärvården i Göteborg under ca 20 år från mitten av 80-talet och framåt. Efter att ha hört studiekamraters skräckhistorier om att man skulle veta vilken vårdcentral man skulle gå till för att slippa bli utskälld så gick jag alltid till Cityakuten hellre än att öda tid på att försöka leta rätt på rätt vårdcentral. Varken jag eller någon annan i min omgivning kunde begripa hur man skulle lista ut till vilken vårdcentral man hörde. Det fanns inga allmänt kända listor med bostadsadresser kopplade till vårdcentraler att kolla upp. Inte heller sände vårdcentralerna ut information så att man skulle veta vart man hörde, i varje fall inte så att de lyckades nå kringflyttande studenter. De som skällde ut folk sa bara att det skulle man veta, men utan att tala om hur. Men framför allt var det svårt att förstå varför man skulle krångla till det så, när man ändå betalade skatt för att vården skulle finnas tillgänglig och det faktiskt fanns vårdcentraler. Varför skulle man då inte kunna besöka vilken vårdcentral som helst som var ansluten till det offentliga vårdsystemet utan att bli utskälld? Senare när jag bodde i en förort försökte jag faktiskt ringa den vårdcentral som låg ett par hundra meter bort (för jag förmodade att jag kunde besöka den utan att bli utskälld), men det var nästan omöjligt att komma fram under den löjligt korta telefontiden som fanns på morgonen. Gå dit utan tidbeställning fick man inte heller. Eftersom jag visste att det fanns folk som gick till den vårdcentralen på regelbundna kontroller så drog jag slutsatsen att den i huvudsak var till för folk som på något sätt redan kommit in i vårdsystemet och successivt kunde boka tid för nästa besök när man ändå var där på besök. Men hur man skulle komma dit första gången var okänt för mig. En gång lyckades jag faktiskt tokringa och komma fram på telefon (efter idogt tryckande på återuppringningsknappen under åtskilliga minuter, så att man kom fram till en lång telefonkö), men fick då beskedet att det inte fanns några tider de närmaste två veckorna. Alltså fick det bli Cityakuten igen. Så småningom blev det Axessakuten som tog över Cityakutens roll, även om det vid den tidpunkten så smått började bli möjligt att komma åt vårdcentralerna för första gången i mitt vuxna liv. Men då föredrog man att besöka Axessakuten dels för att man kunde komma dit utan att bevaka någon telefontid och dels för att det var det överlägset snabbaste sättet att komma till en läkare. Dessutom var det ju stor skillnad i bemötande. När sedan patient-listningarna på vårdcentraler kom, så blev det plötsligt möjligt att telefonledes komma fram även till en offentligt driven vårdcentral och dessutom få besöka den samma dag. Man kan numera till och med besöka vilken vårdcentral som helst utan att bli utskälld. Tänk vilka framsteg som kan ske med små medel.
SvaraRaderaDet är mycket intressant att läsa om samma tid från "insidan", när en betraktare från utsidan bara inte kunde förstå varför man valde att krångla till saker i onödan.