Allt är inte bara elände utan det finns både små och stora glädjeämnen också.
Det kan var att för första gången på flera veckor kunna blåsa håret och kunna använda bägge händerna (dock välpreparerad med smärtstillande). Ett annat är att ha sällskap av min lilla 6-åriga brorsdotter Saga, det blir mysstund på morgonen innan vi stiger upp och filosofiska diskussioner till frukost om allt möjligt. vilken som är det stora glädjeämnet respektive det lilla lämnar jag åt dig kära läsare att bedöma!
tisdag 26 mars 2013
Smärta
Smärtans olika lager kan bäst beskrivas som att skala en lök. Det första yttersta torra sköra skrynkliga lagret är som när smärtan först kommer, man är skör och sårbar och har ingen aning om hur starkt eller hur många lager som finns där under ytan.
Sen så skalar man av lager efter lager. När man tror att nu äntligen så försvinner den, smärtan alltså, så framkommer bara nästa lager då det första lagret var så mycket större och starkare så dolde det smärtan som till hörde lagret under. Sen så fortsätter det så på samma sätt...
Och man har ingen aning om hur många lager som den här "löken" egentligen har!
Sen så skalar man av lager efter lager. När man tror att nu äntligen så försvinner den, smärtan alltså, så framkommer bara nästa lager då det första lagret var så mycket större och starkare så dolde det smärtan som till hörde lagret under. Sen så fortsätter det så på samma sätt...
Och man har ingen aning om hur många lager som den här "löken" egentligen har!
Tiden före min operation i nästa vecka hade jag tänkt att använda åt att samla kraft samt åt allehanda praktiska ting. Men så har det inte blivit, eftersom det går åt oerhört mycket kraft åt att parera smärtan i armen. Även om det är bättre så framträder det nya "lager" av smärta hela tiden.
Och så har nu äntligen verksamhetsutvecklaren på röntgenavdelningen på det Stora sjukhuset hört av sig, hon skall göra en händelseanalys av det hela förloppet. Bra och hoppas att det leder till att verksamheten verkligen lär sig och förbättras. Återigen så erbjöd jag mig att komma till dom för att berätta om min upplevelse.
fredag 22 mars 2013
Så här skall det vara ....
Så var jag då återigen på det Stora sjukhuset, denna gången för att förbereda operationen. Och den blir i veckan efter påsk. Så idag var det till lab för att lämna prover sen till mottagningen för att träffa en sjuksköterska för att få information och träffa avdelningsläkaren, träffa narkosläkaren som skall söva mig och så en träff med sjukgymnasten. Alla var väldigt trevliga (förutom surkärringarna på lab!) proffsiga och tog sig tid till att svara på alla mina frågor. Och jag fick mycket mer information än vad jag förväntat mig.
Det är så här det skall vara, jag kände mig i centrum här. Det var hela tiden att vi gör det här och du gör det där, en arbetsfördelning. Och sist men inte minst så skall vi ha en telefonavstämning dagen innan den planerade operationen.
Informationen omfattade både vad som händer under operationen, samt tiden på sjukhuset och inte minst vad som händer när jag är hemma igen. Vad kan jag göra, vad bör jag inte göra osv.
När jag skulle gå så var det sista sköterskan sa "Att då är du välkommen till oss efter Påsk" Det kändes väldigt bra.
Tänk att gå från sjukhuset med ett leende på läpparna efter så allvarliga samtal. Då har man lyckats med sitt bemötande.
Det är så här det skall vara, jag kände mig i centrum här. Det var hela tiden att vi gör det här och du gör det där, en arbetsfördelning. Och sist men inte minst så skall vi ha en telefonavstämning dagen innan den planerade operationen.
Informationen omfattade både vad som händer under operationen, samt tiden på sjukhuset och inte minst vad som händer när jag är hemma igen. Vad kan jag göra, vad bör jag inte göra osv.
När jag skulle gå så var det sista sköterskan sa "Att då är du välkommen till oss efter Påsk" Det kändes väldigt bra.
Tänk att gå från sjukhuset med ett leende på läpparna efter så allvarliga samtal. Då har man lyckats med sitt bemötande.
torsdag 21 mars 2013
Jag har "vuxit upp" där....
Ni undrar kanske varför jag är så kritisk mot de jag möter på min väg genom sjukvårdsapparaten? Jo jag har spenderat nästan hela mitt yrkesverksamma liv där direkt eller indirekt. De första stapplande åren som sjuksköterska, de åren som man trodde att man kunde allt och var osårbar arbetade jag på det Stora sjukhuset. Det var där som jag uppfostrades in i en miljö där man alltid ifrågasatte patientens eller de anhörigas upplevelser. Det var ju bara våra egna observationer som räknades. Allt skulle ske på personalens villkor och då framförallt läkarens tidsschema. Nu pratar jag inte om 1800-talet om någon trodde det utan nu är vi i början av 1980-talet!
Men jag mötte samtidigt en massa fantastiska förebilder, som än i dag står sig.
Som Dr Eddy på Neurokirurgen som alltid skrev V.V.V på sina ordinationer, det tog tid innan jag vågade fråga vad det betydde. Och inte var det World Wide Web (det fanns inte då) utan Vila Värme och Vänlighet. Det ordinerade han till alla, orden han använde när han beskrev detta kommer jag ännu ihåg - de var poetiska och har fastnat för alltid hos mig. Han var skicklig och omtyckt av alla. Tack för det du delgav.
Så var det Syster Margareta som var chef på uppvaket/Intesivvårdsavdelningen på det Stora sjukhuset, hon lärde mig att vi måste alltid se på patienten och lyssna på anhöriga. Sen var det alla praktiska ting i omvårdnaden, hon var fantastisk. Tack för allt du lärde mig.
Inte att förglömma avdelningsföreståndaren för den manliga avdelningen på Neurokirurgen (jag har tyvärr glömt ditt namn), hon var av "den gamla stammen". Höll avdelningen i herrans tukt och förmaning. Men det fanns ingen patient som hade tillstymmelse till veck på lakanen eller rodnande hälar eller hade druckit för lite. Omvårdnaden var enligt alla de kända principerna och några till. Utåt höll hon sin personal bakom ryggen vad det än gällde, men hade man gjort något fel kunde man räkna med en uppsträckning bakom lyckta dörrar. Hennes yrkeskunskap var fantastisk. Tack för att jag fick jobba med dig.
Ja dessa och många andra har jag mött. Jag har också mött de principfasta, de som inte är intresserade av patienterna, de som är på jobbet endast för sin egen skull. De glada, de kompetenta, de som bara intrigerar, de som bara snackar skit. Inte att förglömma alla de underbara som gör ett fantastiskt arbete och är suveräna arbetskamrater.
Tänk när jag sen jobbade inom Primärvården (fast det hette det inte då) och där var det mycket telefonrådgivning. Vi hade olika frågor, och det var bara dessa som gällde inte den som ringde dess upplevelser eller känslor. Att en förälder sa att "mitt barn mår inte bra " det var inget att fästa sig vid fanns ingen feber eller andra symtom som vi tyckte var viktiga så "gällde det inte". Förfärligt, jag skäms när jag tänker på hur jag själv har varit. Ifrågasättande och kanske lite översittare till och med?
Men jag sökte mig andra vägar och mitt första möte var med passagerarna på en kryssningsbåt. Det var den hårda skolan, lyssna på passageraren och fråga efter dess behov och fråga ALLTID om de upplever sig behöva något mer när den medicinska konsultationen närmar sig slutet. Det var vi tvungna att fråga, först tyckte jag att det kändes fånigt (jag visste ju bäst) men det tog inte många dagar innan jag märkte hur nöjda alla var och tackade för uppmärksamheten. Och mitt jobb blev så mycket roligare!
Väl iland och några år i hotellbranschen och en massa servicekurser var det dags att återvända till sjukvården. Då det slagit mig hur lika hotellbranschen och sjukvården är. Den utvikningen gör jag en annan dag!
Väl tillbaka i den offentliga vården märkte jag hur illa det var med bemötandet och skämdes. Framför allt ville jag inte jobba på det sättet och hittade då Scandinavian Heart Center i Göteborg, en privat klinik som tog emot patienter från in-och utlandet som behövde hjärtkirurgi. De flesta patienterna kom från olika landsting som inte hade en egen tillräcklig kapacitet. Där var lyhördheten inför patienten och de anhöriga A och O. Alla patienter hade sin egen sjuksköterska, vi arbetade hela tiden med att finslipa det konceptet. Det var fantastiskt att få arbeta så. Vi gjorde också en studie som visade på att tillfrisknandet gick mycket snabbare när lyhördheten inför patienten och de anhöriga ökade. Men den studien var så kontroversiell att den begravdes en byrålåda när kliniken såldes!
Jag har naturligtvis hunnit med en massa annat också men även det tar vi en annan gång!
Så jag har jobbat på alla sidorna, i den offentliga, den privata, jag har varit medarbetare, jag har varit chef, jag har varit konsult och jag har säkert själv varit den där sura kärringen och vet att det blir bättre om jag ändrar på mitt uppförande.
Men jag mötte samtidigt en massa fantastiska förebilder, som än i dag står sig.
Som Dr Eddy på Neurokirurgen som alltid skrev V.V.V på sina ordinationer, det tog tid innan jag vågade fråga vad det betydde. Och inte var det World Wide Web (det fanns inte då) utan Vila Värme och Vänlighet. Det ordinerade han till alla, orden han använde när han beskrev detta kommer jag ännu ihåg - de var poetiska och har fastnat för alltid hos mig. Han var skicklig och omtyckt av alla. Tack för det du delgav.
Så var det Syster Margareta som var chef på uppvaket/Intesivvårdsavdelningen på det Stora sjukhuset, hon lärde mig att vi måste alltid se på patienten och lyssna på anhöriga. Sen var det alla praktiska ting i omvårdnaden, hon var fantastisk. Tack för allt du lärde mig.
Inte att förglömma avdelningsföreståndaren för den manliga avdelningen på Neurokirurgen (jag har tyvärr glömt ditt namn), hon var av "den gamla stammen". Höll avdelningen i herrans tukt och förmaning. Men det fanns ingen patient som hade tillstymmelse till veck på lakanen eller rodnande hälar eller hade druckit för lite. Omvårdnaden var enligt alla de kända principerna och några till. Utåt höll hon sin personal bakom ryggen vad det än gällde, men hade man gjort något fel kunde man räkna med en uppsträckning bakom lyckta dörrar. Hennes yrkeskunskap var fantastisk. Tack för att jag fick jobba med dig.
Ja dessa och många andra har jag mött. Jag har också mött de principfasta, de som inte är intresserade av patienterna, de som är på jobbet endast för sin egen skull. De glada, de kompetenta, de som bara intrigerar, de som bara snackar skit. Inte att förglömma alla de underbara som gör ett fantastiskt arbete och är suveräna arbetskamrater.
Tänk när jag sen jobbade inom Primärvården (fast det hette det inte då) och där var det mycket telefonrådgivning. Vi hade olika frågor, och det var bara dessa som gällde inte den som ringde dess upplevelser eller känslor. Att en förälder sa att "mitt barn mår inte bra " det var inget att fästa sig vid fanns ingen feber eller andra symtom som vi tyckte var viktiga så "gällde det inte". Förfärligt, jag skäms när jag tänker på hur jag själv har varit. Ifrågasättande och kanske lite översittare till och med?
Men jag sökte mig andra vägar och mitt första möte var med passagerarna på en kryssningsbåt. Det var den hårda skolan, lyssna på passageraren och fråga efter dess behov och fråga ALLTID om de upplever sig behöva något mer när den medicinska konsultationen närmar sig slutet. Det var vi tvungna att fråga, först tyckte jag att det kändes fånigt (jag visste ju bäst) men det tog inte många dagar innan jag märkte hur nöjda alla var och tackade för uppmärksamheten. Och mitt jobb blev så mycket roligare!
Väl iland och några år i hotellbranschen och en massa servicekurser var det dags att återvända till sjukvården. Då det slagit mig hur lika hotellbranschen och sjukvården är. Den utvikningen gör jag en annan dag!
Väl tillbaka i den offentliga vården märkte jag hur illa det var med bemötandet och skämdes. Framför allt ville jag inte jobba på det sättet och hittade då Scandinavian Heart Center i Göteborg, en privat klinik som tog emot patienter från in-och utlandet som behövde hjärtkirurgi. De flesta patienterna kom från olika landsting som inte hade en egen tillräcklig kapacitet. Där var lyhördheten inför patienten och de anhöriga A och O. Alla patienter hade sin egen sjuksköterska, vi arbetade hela tiden med att finslipa det konceptet. Det var fantastiskt att få arbeta så. Vi gjorde också en studie som visade på att tillfrisknandet gick mycket snabbare när lyhördheten inför patienten och de anhöriga ökade. Men den studien var så kontroversiell att den begravdes en byrålåda när kliniken såldes!
Jag har naturligtvis hunnit med en massa annat också men även det tar vi en annan gång!
Så jag har jobbat på alla sidorna, i den offentliga, den privata, jag har varit medarbetare, jag har varit chef, jag har varit konsult och jag har säkert själv varit den där sura kärringen och vet att det blir bättre om jag ändrar på mitt uppförande.
onsdag 20 mars 2013
Tänk att man har så dålig koll!!
I måndags hade jag som jag har berättat telefonkontakt flera gånger med Kvalitetsdirektören från det stora sjukhuset. Och hon var förfärad över vad som hade hänt mig. Och att jag borde få en medicinsk uppföljning. Det ordnades med en tid hos ortopeden och där var jag igår. Hon i kassan var sur (och jag la verkligen manken till med att vara solig och trevlig), att säga hej eller välkommen fanns inte i hennes vokabulär (och inte var jag så förvånad, visst är det trist när man inte ens blir förvånad!) Jag blir uppropad av en sköterska nästan på minuten på den tiden jag fått, jag förstod att de andra hade väntat ganska länge! Följ med här säger hon surt och går före (inte hej eller välkommen!). Sitt in på rummet och häng av dig bakom skynket, säger hon surt stänger dörren och går, ingen fråga om jag behöver hjälp! (Och jag är fortfarande inte förvånad.
In kommer läkaren och undrar vad som har hänt, jag har tittat på dina röntgenbilder och inget är ju brutet! och att det gör ont i 10 dagar är en väääldigt kort tid för oss ortopeder.
Men, jag är ändå orolig försöker jag få fram.
Nä du är bara blåslagen, inget att oroa sig för säger han efter att ha klämt och böjt en stund, bara glöm inte att pendla med armen.
Också har jag ont i handen och handleden efter fallet, säger jag.
Det kan jag inte förklara , säger han. Det är säkert inget farlig, det går nog över!
Lite goddag yxskaft om besöket känner jag. Men ber att han dokumenterar noga att jag har ont då det är en vårdskada.
Jaha säger han ointresserad och går.
Jag tar på mig med möda och går jag med.
I korridoren sitter två sköterskor eller undersköterskor vid var sin dator och blänger, ingen säger något utan bara blänger.
Hej då säger jag men får inget svar.
Inte heller här gillar de tydligen sitt jobb, jag undrar vad de egentligen vill göra?
Under måndag eftermiddag så ringer även verksamhetschefen på röntgen och är förskräckt av vad som har hänt. Vi har ett bra samtal där hon säger att hon skall be rätt person hos dom kontakta mig för ersättningfrågan. Men per idag onsdag har ingen hört av sig. I början av vårt samtal var hon väldigt mycket "skylla ifrån sig" "det var nog så här och så här", men i slutet av samtalet vågade hon se att det som hänt verkligen hänt och att det bemötande arbetet som dom gjort med personalen inte fungerade fullt ut. Och att de vid akuta händelser och olyckor inte fungerade. Jag erbjöd mig att komma till dom och att berätta om min upplevelse, det blev hon väldigt glad för och ville väldigt gärna. Vi får väl se om hon nappar!
I går kväll så ringde också verksamhetschefen för akutmottagningen och var lika bestört. Vi hade också ett bra och väldigt långt samtal. Även detta samtalet började med försök till olika bortförklaringar men även detta slutade med att hon insåg att det är så bra ställt med inställningen till patientomhändertagande hos personalen. Även här erbjöd jag mig att komma och berätta om min upplevelse och det ville hon väldigt gärna, så i slutet av april skall det bli av.
Så vad det här med operationstid!
Jag hade fått en preliminär tid till veckan efter påsk och tyckte att nu var det dags att få en bekräftelse och sökte koordinatorn. Men hon var sjuk. Och det fanns ingen ersättare! Söker då Vårdenhetschefen och det första hon frågar när jag presenterat mig och mitt ärende är " hur har du fått min telefonnummer?!" "jag ringde via växeln" "får man inte ringa till dig?" frågar jag då. Då blir hon tyst och svarar "jo det får man". Vilken udda inställning. Är jag förvånad över attityden? Tyvärr inte.
Men hursomhelst så lovar hon att ta reda på hur det blir med min operation och återkomma under dagen. Hon ringer tillbaka senare och bekräftar datumen och säger att jag skall på förberedande läkarbesök fredag denna veckan. "Så bra att jag ringde, så att jag inte missar den tiden" "Mummel, mummel" kommer det från henne!
Så idag kommer det då en kallelse till detta besöket med all möjlig information inför operationen, kuvertet är märkt med "Brådskande", med andra ord så var det inte ivägskickat! Jag undrar om dom lägger in detta i sitt avvikelsesystem? Jag tror inte ens att hon såg det som en avvikelse. Tänk så dyrt det blivit för samhället om jag nu missat alltihop bara för att det inte finns eller om det finns och inte följdes, en backuprutin om vad man gör om operationskoordinatorn är sjuk.
Hur mår jag då? Jo jag har fortfarande ont i armen även om det blivit bättre och kan inte använda den fullt ut. Äter smärtstillande. Och nu så börjar också musklerna runtomkring att säga ifrån. Försöker att tänja och sträcka och röra mig så mycket jag orkar. Sover illa så det blir lite vila under dagen också.
Mest frustrerad är nog min lilla katt som tycker att jag både leker för lite med henne och att jag är för snål med kattgodiset!
In kommer läkaren och undrar vad som har hänt, jag har tittat på dina röntgenbilder och inget är ju brutet! och att det gör ont i 10 dagar är en väääldigt kort tid för oss ortopeder.
Men, jag är ändå orolig försöker jag få fram.
Nä du är bara blåslagen, inget att oroa sig för säger han efter att ha klämt och böjt en stund, bara glöm inte att pendla med armen.
Också har jag ont i handen och handleden efter fallet, säger jag.
Det kan jag inte förklara , säger han. Det är säkert inget farlig, det går nog över!
Lite goddag yxskaft om besöket känner jag. Men ber att han dokumenterar noga att jag har ont då det är en vårdskada.
Jaha säger han ointresserad och går.
Jag tar på mig med möda och går jag med.
I korridoren sitter två sköterskor eller undersköterskor vid var sin dator och blänger, ingen säger något utan bara blänger.
Hej då säger jag men får inget svar.
Inte heller här gillar de tydligen sitt jobb, jag undrar vad de egentligen vill göra?
Under måndag eftermiddag så ringer även verksamhetschefen på röntgen och är förskräckt av vad som har hänt. Vi har ett bra samtal där hon säger att hon skall be rätt person hos dom kontakta mig för ersättningfrågan. Men per idag onsdag har ingen hört av sig. I början av vårt samtal var hon väldigt mycket "skylla ifrån sig" "det var nog så här och så här", men i slutet av samtalet vågade hon se att det som hänt verkligen hänt och att det bemötande arbetet som dom gjort med personalen inte fungerade fullt ut. Och att de vid akuta händelser och olyckor inte fungerade. Jag erbjöd mig att komma till dom och att berätta om min upplevelse, det blev hon väldigt glad för och ville väldigt gärna. Vi får väl se om hon nappar!
I går kväll så ringde också verksamhetschefen för akutmottagningen och var lika bestört. Vi hade också ett bra och väldigt långt samtal. Även detta samtalet började med försök till olika bortförklaringar men även detta slutade med att hon insåg att det är så bra ställt med inställningen till patientomhändertagande hos personalen. Även här erbjöd jag mig att komma och berätta om min upplevelse och det ville hon väldigt gärna, så i slutet av april skall det bli av.
Så vad det här med operationstid!
Jag hade fått en preliminär tid till veckan efter påsk och tyckte att nu var det dags att få en bekräftelse och sökte koordinatorn. Men hon var sjuk. Och det fanns ingen ersättare! Söker då Vårdenhetschefen och det första hon frågar när jag presenterat mig och mitt ärende är " hur har du fått min telefonnummer?!" "jag ringde via växeln" "får man inte ringa till dig?" frågar jag då. Då blir hon tyst och svarar "jo det får man". Vilken udda inställning. Är jag förvånad över attityden? Tyvärr inte.
Men hursomhelst så lovar hon att ta reda på hur det blir med min operation och återkomma under dagen. Hon ringer tillbaka senare och bekräftar datumen och säger att jag skall på förberedande läkarbesök fredag denna veckan. "Så bra att jag ringde, så att jag inte missar den tiden" "Mummel, mummel" kommer det från henne!
Så idag kommer det då en kallelse till detta besöket med all möjlig information inför operationen, kuvertet är märkt med "Brådskande", med andra ord så var det inte ivägskickat! Jag undrar om dom lägger in detta i sitt avvikelsesystem? Jag tror inte ens att hon såg det som en avvikelse. Tänk så dyrt det blivit för samhället om jag nu missat alltihop bara för att det inte finns eller om det finns och inte följdes, en backuprutin om vad man gör om operationskoordinatorn är sjuk.
Hur mår jag då? Jo jag har fortfarande ont i armen även om det blivit bättre och kan inte använda den fullt ut. Äter smärtstillande. Och nu så börjar också musklerna runtomkring att säga ifrån. Försöker att tänja och sträcka och röra mig så mycket jag orkar. Sover illa så det blir lite vila under dagen också.
Mest frustrerad är nog min lilla katt som tycker att jag både leker för lite med henne och att jag är för snål med kattgodiset!
måndag 18 mars 2013
Nu hände det något!
Jag var ju så spänd på att se om och när någon från det stora sjukhuset skulle höra av sig angående mailet jag skickade i lördags där jag beskrev olyckan på röntgen för 10 dagar sen ingående. Tjugo över nio så ringer Kvalitetsdirektören som också är chefläkare och är förfärad över vad som har hänt. Hon är korrekt och trevlig och att detta måste följas upp rent medicinskt. Hon skall prata med ortopeden. Vidare så tackar hon för brevet och är förfärad över bemötandet jag fick på både röntgen och akuten. Vi samtalar en stund och jag får hennes mobilnummer (!). Hon hör av sig under dagen igen. Men mindre än 15 minuter senare så ringer chefen för ortopeden (!!) och frågar hur jag mår. Och det berättar jag, ojdå inte så bra blir hans kommentar. Detta måste följas upp, jag skall se till att du får en tid snarast säger han vidare. Så nu är den bollen i rullning, får se vad som händer härnäst. Ja kvalitetsdirektören hade pratat med sjukhuschefen också så hon var medveten om vem som gjorde vad.
Försökte sen få tag på operationskoordinatorn för att se om datum för operation står fast till veckan efter påsk, men hon var sjuk! Så kan det gå. Gör ett nytt försök att nå henne i morgon.
Försökte sen få tag på operationskoordinatorn för att se om datum för operation står fast till veckan efter påsk, men hon var sjuk! Så kan det gå. Gör ett nytt försök att nå henne i morgon.
lördag 16 mars 2013
Undrar vem som hör av sig först.....
Fasen vad jag har ont i min arm och axel efter fallet förra veckan. Det är en svidande och brännande känsla i armen som inte går att lyfta framåt och uppåt. Utåt får jag den i ca 45 grader. Knät ser ut som om jag skurit av en apelsin och satt den ena halvan där. Och så är jag blå-grön-gul i olika skiftningar från hårfästet ner på fotryggen. Hur mycket blod som lagt sig i musklerna är ju svårt att veta.
Och ingen har hört av sig från det stora sjukhuset för att höra efter hur jag mår efter olyckan. Och då har jag ringt och lämnat meddelande på flera ställen, de personer som skall kontaktas enligt uppgifter på hemsidan. Men ingen respons. Så nu har jag istället skrivit ett långt och detaljerat mail till sjukhusdirektören, kvalitetsdirektören och två områdeschefer samt till patientombudsmannens kansli. Som sagt det skall bli intressant.
Den här veckan som var tänkt att vara fylld av frisk luft och uppladdning. Blev istället fylld av smärta och orörlighet!
onsdag 13 mars 2013
Nu är jag glad!
Yipppppiiiieeeeeeee!!!!!!!!!!!!!!!!! Undersökningen av lungorna visade på att där inte fanns några metastaser eller tumörer! Hurra vad glad jag är! Då slipper jag en massa mediciner och strålning och allt det där efter operationen. Gu så skönt, jag vet inte riktigt vilken tacksamhetsfot jag skall stå på. Allt känns med en gång så mycket lättare, blev inte solen helt plötsligt lite klarare?
Och idag så blev den sista stora undersökningen innan operationen gjord, skönt. Nu är det bara en massa olika blodprover kvar. Skall senare denna vecka kolla mitt blodvärde så att det inte har sjunkit för mycket då det nu ligger en massa blod i vävnaderna efter olyckan i fredags. Tänk vilken tur jag har som har Dr Henry E som ser efter mig, han är inte kirurgen som skall skära men han ser efter mina blodförtunnande mediciner som jag måste ära då jag tidigare haft blodproppar i både ben och lungor. Han är verkligen toppen ringer och frågar hur det går.
Har någon ringt från röntgen och frågat hur jag mår? Nä inte någon. Jag har sökt dom och till slut så kom jag fram till en person som sa " jag tar upp det med min kollega så hör han av sig" Vi får väl se vad som händer. Hoppas verkligen att dom självmant har skrivit en avvikelse, jag har i mitt tidigare liv som konsult på PWC gjort just en genomlysning på det stora sjukhuset om avvikelsehantering och personalens syn på det hela!!
Och hur tacksam är jag inte för all hjälp jag får av min syster när nu min högra arm inte alls vill vara med. Den gör ont mer eller mindre hela tiden. Det blir något bättre med smärtstillande och visst är det bättre nu jämfört med i fredags men det är jävligt tradigt och tröttande att ha ont och inte orka göra något då jag bara sover 2-3 timmar åt gången. Men inte hjälper det att klaga, eller jo det hjälper lite att ösa ur sig.
Är det någon som har lite extra energi över så skicka den gärna till mig, alla bidrag små som stora mottages tacksamt!
Och idag så blev den sista stora undersökningen innan operationen gjord, skönt. Nu är det bara en massa olika blodprover kvar. Skall senare denna vecka kolla mitt blodvärde så att det inte har sjunkit för mycket då det nu ligger en massa blod i vävnaderna efter olyckan i fredags. Tänk vilken tur jag har som har Dr Henry E som ser efter mig, han är inte kirurgen som skall skära men han ser efter mina blodförtunnande mediciner som jag måste ära då jag tidigare haft blodproppar i både ben och lungor. Han är verkligen toppen ringer och frågar hur det går.
Har någon ringt från röntgen och frågat hur jag mår? Nä inte någon. Jag har sökt dom och till slut så kom jag fram till en person som sa " jag tar upp det med min kollega så hör han av sig" Vi får väl se vad som händer. Hoppas verkligen att dom självmant har skrivit en avvikelse, jag har i mitt tidigare liv som konsult på PWC gjort just en genomlysning på det stora sjukhuset om avvikelsehantering och personalens syn på det hela!!
Och hur tacksam är jag inte för all hjälp jag får av min syster när nu min högra arm inte alls vill vara med. Den gör ont mer eller mindre hela tiden. Det blir något bättre med smärtstillande och visst är det bättre nu jämfört med i fredags men det är jävligt tradigt och tröttande att ha ont och inte orka göra något då jag bara sover 2-3 timmar åt gången. Men inte hjälper det att klaga, eller jo det hjälper lite att ösa ur sig.
Är det någon som har lite extra energi över så skicka den gärna till mig, alla bidrag små som stora mottages tacksamt!
söndag 10 mars 2013
En olycka kommer sällan ensam.......
Det här inlägget skriver jag med bara den ena handen, och varför då?
Jo i fredags så var jag på det stora sjukhuset för en datorröntgen av lungorna och när allt var klart säger sköterskan "då var det klart" och går. Då reser jag mig upp och svingar fötterna över kanten på röntgenbordet, men sköterskan hade glömt att sänka ner det och jag faller hejdlöst framåt då det är upphissat en bra bit och jag är ju inte så lång så även om det hade varit nersänkt så hade mina fötter nuddat golvet. Men nu var långt ner till golvet och jag "gick" några steg i luften innan jag ramlade hejdlöst framåt! Landade på höger sida, glasögonen blev helt tillknycklade och for långt bort, slår upp ett jack vid hö ögonbryn som blöder kraftigt. Stöter i fallet i något med höger arm och sida som jag inte kommer ihåg var det var. Det första som någon säger var att "det var inte mitt fel" som om det har någon betydelse när jag ligger där på golvet i min egen blodpöl! Res dig upp säger någon annan! Jag som inte ens kan andas så ont gör det, överallt. Efter en stund märker jag att det är hö sida som gör ont. Efter att ha bett om hjälp så hjälper dom mig att komma på fötter och jag får lägga mig på en bår som dom har hämtat, då ser jag att en sköterska försöker att bända i mina tillknycklade glasögon! Låt bli blir min reaktion, gör det inte värre! Blodet rinner, det gör så ont i höger arm och hö knä börjar svullna upp. Efter mycket fram och tillbaka så måste dom köra mig från röntgen till akuten. Summa summarum så dröjer det flera timmar innan jag är tillbaka på röntgen för att bli röntgad på armen så att den inte är bruten! Omhändertagandet på både röntgen och akuten lämnar mycket övrigt att önska.
Några reflektioner:
Jag kom till sjukhuset klockan 8 på morgonen, hel.
Går hem därifrån klockan 16.30 blåslagen, haltande, med en arm som jag inte kan använda, mina glasögon inlindade i papper, en blåtira. Ledsen och förtvivlad
Hur går det då? Inte så bra, jag kan ju bara använda den ena armen - den vänstra. Och jag är högerhänt. Allt är svårt. Som tur är har jag min snälla syster som har hjälpt mig med mat, så att både jag och lilla katten får. Hela höger sida är mer eller mindre blå och öm, knät svullet. Att gå, stå, sitta eller ligga ner är svårt och det gör ont hela tiden och så vidare och så vidare.......
Jo i fredags så var jag på det stora sjukhuset för en datorröntgen av lungorna och när allt var klart säger sköterskan "då var det klart" och går. Då reser jag mig upp och svingar fötterna över kanten på röntgenbordet, men sköterskan hade glömt att sänka ner det och jag faller hejdlöst framåt då det är upphissat en bra bit och jag är ju inte så lång så även om det hade varit nersänkt så hade mina fötter nuddat golvet. Men nu var långt ner till golvet och jag "gick" några steg i luften innan jag ramlade hejdlöst framåt! Landade på höger sida, glasögonen blev helt tillknycklade och for långt bort, slår upp ett jack vid hö ögonbryn som blöder kraftigt. Stöter i fallet i något med höger arm och sida som jag inte kommer ihåg var det var. Det första som någon säger var att "det var inte mitt fel" som om det har någon betydelse när jag ligger där på golvet i min egen blodpöl! Res dig upp säger någon annan! Jag som inte ens kan andas så ont gör det, överallt. Efter en stund märker jag att det är hö sida som gör ont. Efter att ha bett om hjälp så hjälper dom mig att komma på fötter och jag får lägga mig på en bår som dom har hämtat, då ser jag att en sköterska försöker att bända i mina tillknycklade glasögon! Låt bli blir min reaktion, gör det inte värre! Blodet rinner, det gör så ont i höger arm och hö knä börjar svullna upp. Efter mycket fram och tillbaka så måste dom köra mig från röntgen till akuten. Summa summarum så dröjer det flera timmar innan jag är tillbaka på röntgen för att bli röntgad på armen så att den inte är bruten! Omhändertagandet på både röntgen och akuten lämnar mycket övrigt att önska.
Några reflektioner:
- Ingen på hela dagen frågade om jag behövde något smärtstillande
- Ingen frågade om jag var törstig eller erbjöd något att dricka (jag var uppmanad att dricka extra)
- Ingen frågade om jag var yr
- Ingen frågade om hur jag skulle ta mig hem
- Ingen tittade till mig under de timmarna jag låg i ett undersökningsrum på akuten
- Ingen frågade om någon anhörig skulle kontaktas
- Att ligga på en bår i en korridor känns förnedrande
- Att ligga på en bår i ett rum med dörren öppen och gråta av smärta och alla som går förbi bara tittar och de i rummen mitt i mot tittar på känns förnedrande
- Organisationen och arbetssättet på både akutmottagningen och röntgen utgår från ett personalperspektiv, patientens behov finns inte med på kartan.
- Varför finns det så många som uppenbart borde göra något annat?
Listan kan göras längre, men inte idag....
Jag kom till sjukhuset klockan 8 på morgonen, hel.
Går hem därifrån klockan 16.30 blåslagen, haltande, med en arm som jag inte kan använda, mina glasögon inlindade i papper, en blåtira. Ledsen och förtvivlad
Hur går det då? Inte så bra, jag kan ju bara använda den ena armen - den vänstra. Och jag är högerhänt. Allt är svårt. Som tur är har jag min snälla syster som har hjälpt mig med mat, så att både jag och lilla katten får. Hela höger sida är mer eller mindre blå och öm, knät svullet. Att gå, stå, sitta eller ligga ner är svårt och det gör ont hela tiden och så vidare och så vidare.......
fredag 8 mars 2013
Sura kärringar!
Undrar vad det är som gör att det är ok enligt en del av vara både störtsur, otrevlig och tvär när man sitter i en reception i sjukvården?
Häromdagen var jag på provtagning på det stora sjukhuset på den stora provtagningscentralen. Nummerlapp vid entrén fram till kassan. Jag förbereder mig med legitimationen i högsta hugg och remisserna framme. När det blev min tur satt där en sur tjej " har du leg och remiss" säger hon utan att ens titta upp. Där står jag med bägge sakerna framsträckta. "Varsågod" säger jag, "Jaha" säger hon. Tar mitt leg och säger att du kan sitta ner och vänta. "Men jag vill ha mitt leg tillbaka" säger jag "Jaså" svarar hon då och lämnar tillbaka det utan att ha sett på mig en enda gång. Så mycket för id-koll!
Sitter ner i väntrummet, vi är några stycken som väntar och det kommer några till, men inget händer. Jaja klockan är 09.30 det är ju frukostdags och alla verkar vara där samtidigt!
Klockan närmar sig 10 och då rasslar det till sex nummer trycks fram samtidigt på displayen som endast rymmer tre nummer samtidigt. Mitt nummer har rusat förbi utan att jag hann se till vilket bås jag skulle! Går fram till receptionen och frågar om dom kan hjälpa mig. Och då träffar jag på en riktigt sur kärring "Tror du att jag inte har annat för mig än att hålla reda på vilket nummer som skall vart,va!!!!" säger hon i en riktigt otrevlig ton. "Ojdå säger jag här var det någon som var på fel plats, jag trodde du skulle hjälpa oss som var här" " Nä det är verkligen inte min sak, du får hålla reda på vart du skall själv" " Då tycker jag att du skall byta karriär säger jag och går" Och ni som känner mig vet att jag kan vara rätt så skarp i tonen när jag vill och det var den sista kommentaren. Men jag var väldigt snopen ändå.
Hursomhelst så blir jag uppropad så småningom och hon som skulle ta proverna var inte mycket gladare. "Ta av dig jackan och sitt ner" säger hon utan att ens titta upp. "Namn och personnummer" tittar fortfarande inte upp. Då sträcker jag fram handen och säger "Hej jag heter........" Då var det hennes tur att bli snopen.
Jag försöker småprata lite, men det går inte! Innan jag går så sätter jag mig ner igen och berättar för henne min upplevelse om besöket och hon ser ut som en fågelholk och svarar "vad vill du att jag skall göra åt det?".
Mitt svar blir naturligtvis "Ta upp det med dina arbetskamrater och framför allt med din chef".
Arma sjukvården här behövs träning i kundbemötande och en helt annan inställning till sitt arbete. Här finns mycket att göra.
Häromdagen var jag på provtagning på det stora sjukhuset på den stora provtagningscentralen. Nummerlapp vid entrén fram till kassan. Jag förbereder mig med legitimationen i högsta hugg och remisserna framme. När det blev min tur satt där en sur tjej " har du leg och remiss" säger hon utan att ens titta upp. Där står jag med bägge sakerna framsträckta. "Varsågod" säger jag, "Jaha" säger hon. Tar mitt leg och säger att du kan sitta ner och vänta. "Men jag vill ha mitt leg tillbaka" säger jag "Jaså" svarar hon då och lämnar tillbaka det utan att ha sett på mig en enda gång. Så mycket för id-koll!
Sitter ner i väntrummet, vi är några stycken som väntar och det kommer några till, men inget händer. Jaja klockan är 09.30 det är ju frukostdags och alla verkar vara där samtidigt!
Klockan närmar sig 10 och då rasslar det till sex nummer trycks fram samtidigt på displayen som endast rymmer tre nummer samtidigt. Mitt nummer har rusat förbi utan att jag hann se till vilket bås jag skulle! Går fram till receptionen och frågar om dom kan hjälpa mig. Och då träffar jag på en riktigt sur kärring "Tror du att jag inte har annat för mig än att hålla reda på vilket nummer som skall vart,va!!!!" säger hon i en riktigt otrevlig ton. "Ojdå säger jag här var det någon som var på fel plats, jag trodde du skulle hjälpa oss som var här" " Nä det är verkligen inte min sak, du får hålla reda på vart du skall själv" " Då tycker jag att du skall byta karriär säger jag och går" Och ni som känner mig vet att jag kan vara rätt så skarp i tonen när jag vill och det var den sista kommentaren. Men jag var väldigt snopen ändå.
Hursomhelst så blir jag uppropad så småningom och hon som skulle ta proverna var inte mycket gladare. "Ta av dig jackan och sitt ner" säger hon utan att ens titta upp. "Namn och personnummer" tittar fortfarande inte upp. Då sträcker jag fram handen och säger "Hej jag heter........" Då var det hennes tur att bli snopen.
Jag försöker småprata lite, men det går inte! Innan jag går så sätter jag mig ner igen och berättar för henne min upplevelse om besöket och hon ser ut som en fågelholk och svarar "vad vill du att jag skall göra åt det?".
Mitt svar blir naturligtvis "Ta upp det med dina arbetskamrater och framför allt med din chef".
Arma sjukvården här behövs träning i kundbemötande och en helt annan inställning till sitt arbete. Här finns mycket att göra.
torsdag 7 mars 2013
Njurcancer
Ja så har jag då fått en sjukdom som ingen av oss vill ha eller tror vi kan drabbas av!
Så nu börjar min nya resa till att TILLFRISKNA, det är prio ett just nu. Men det är lättare sagt än gjort när jag i dagsläget inte riktigt vet hur sjuk jag är. Fortfarande så pågår utredning om tumören bara sitter i den ena njuren eller om det finns metastaser på andra ställen i kroppen. Jag utgår från att det finns det inte, det är det enda jag kan göra just nu.
Det enda jag vet är att det blir operation och förhoppningsvis så snart som möjligt de närmaste veckorna, jag vill bara ha bort tumören ur kroppen.
Vad vill jag då med att skriva här? Jo här vill jag skriva om mina betraktelser om vad jag möter i vården. Om människor och händelser. Jag som ägnat i stort sett hela min yrkesbana åt vården på olika sätt. Jag har på inget sätt pensionerat mig men är sjukskriven just nu och bara det är märkligt att vara sjukskriven en längre period.
Som många andra vittnat om så skall man vara stark för att vara sjuk. Mitt i den första kaotiska sjukskrivningsperioden med sjukhusvistelse, blödningar och allmänt kaos inne i huvudet så skulle då min SGI (sjukpenningsgrundande inkomst) fastställas. Jag har ju aldrig tidigare haft någon längre sammanhållen sjukskrivning och som egenföretagare som även frilansar som sjuksköterska var det inte lätt. Att ta fram hur många timmar jag jobbat var och hur mycket jag tjänat var och vad detta blir sammanlagt, pust! Men när det väl var gjort och inskickat så gick allt väldigt smidigt. Handläggaren från Försäkringskassan som beräknar och beslutar vilken nivå jag skulle ha ringde och så räknade vi tillsammans och hon frågade om jag kände mig nöjd så. Sen skickade hon beslutet vidare till nästa handläggare och 10 dagar senare så fanns pengarna på kontot. En eloge till Försäkringskassan. Inte nog med det utan häromdagen blev jag uppringd av min personliga handläggare som sa att jag behövde inte alls fylla i alla papper jag skickade hit och dit. Jag hade gjort det en gång och det räckte. Så nu har jag både telefonnummer och mailadress till henne om jag har frågor eller behöver hjälp på något sätt. Så härligt att jag blivit av med en förutfattad mening, det är ju så här man vill att det skall fungera när en sjukdom slår till.
Så nu börjar min nya resa till att TILLFRISKNA, det är prio ett just nu. Men det är lättare sagt än gjort när jag i dagsläget inte riktigt vet hur sjuk jag är. Fortfarande så pågår utredning om tumören bara sitter i den ena njuren eller om det finns metastaser på andra ställen i kroppen. Jag utgår från att det finns det inte, det är det enda jag kan göra just nu.
Det enda jag vet är att det blir operation och förhoppningsvis så snart som möjligt de närmaste veckorna, jag vill bara ha bort tumören ur kroppen.
Vad vill jag då med att skriva här? Jo här vill jag skriva om mina betraktelser om vad jag möter i vården. Om människor och händelser. Jag som ägnat i stort sett hela min yrkesbana åt vården på olika sätt. Jag har på inget sätt pensionerat mig men är sjukskriven just nu och bara det är märkligt att vara sjukskriven en längre period.
Som många andra vittnat om så skall man vara stark för att vara sjuk. Mitt i den första kaotiska sjukskrivningsperioden med sjukhusvistelse, blödningar och allmänt kaos inne i huvudet så skulle då min SGI (sjukpenningsgrundande inkomst) fastställas. Jag har ju aldrig tidigare haft någon längre sammanhållen sjukskrivning och som egenföretagare som även frilansar som sjuksköterska var det inte lätt. Att ta fram hur många timmar jag jobbat var och hur mycket jag tjänat var och vad detta blir sammanlagt, pust! Men när det väl var gjort och inskickat så gick allt väldigt smidigt. Handläggaren från Försäkringskassan som beräknar och beslutar vilken nivå jag skulle ha ringde och så räknade vi tillsammans och hon frågade om jag kände mig nöjd så. Sen skickade hon beslutet vidare till nästa handläggare och 10 dagar senare så fanns pengarna på kontot. En eloge till Försäkringskassan. Inte nog med det utan häromdagen blev jag uppringd av min personliga handläggare som sa att jag behövde inte alls fylla i alla papper jag skickade hit och dit. Jag hade gjort det en gång och det räckte. Så nu har jag både telefonnummer och mailadress till henne om jag har frågor eller behöver hjälp på något sätt. Så härligt att jag blivit av med en förutfattad mening, det är ju så här man vill att det skall fungera när en sjukdom slår till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)