Så var det min tur att kämpa med Försäkringskassan....

Jag var så nöjd att jag fått en personlig handläggare på Försäkringskassan och att allt bara löpte på och inget krångel. Men jag har tyckt hela tiden att det blir lite lite pengar men har bara inte orkat att räkna på det. Trodde inte jag skulle behöva!!! Men när pengarna för denna månaden kom så kom också chocken!

Av någon anledning så betraktas jag av FK som arbetslös från mars månad! Då jag är egenföretagare och har timanställning som sjuksköterska så räknas man som arbetslös efter en för mig helt konstig logik! Att jag under 2012 har arbetat mer än 100 % och betalt skatt därefter är helt ointressant tydligen och att jag får olika jobbförfrågningar så gott som dagligen och att jag har jobb den dagen som jag återvänder till jobbet är tydligen också ointressant. Den här logiken förstår jag inte. Det skall bli intressant att höra vad nästa svar blir från dom när jag nu har ställt alla dessa frågor. Och hur dom menar att man skall kunna överleva på 10500 sek per månad som ensamförsörjare förstår jag inte heller. Inte kan jag betala alla mina räkningar eller mediciner och äta det blir det inte tal om överhuvudtaget. Nog för att jag behöver gå ner i vikt, men kanske inte på detta sättet.
Så vad göra? Börja jobba igen? Tigga? Prostitution? Sälja katten? Jag har några smycken jag kan sälja, men det kommer ändå inte att räcka!

Tänk att det räcker inte med att ha jobbat heltid hela livet och att ha betalt full skatt hela tiden. Så då jag nu valt att vara egenföretagare och att vara timanställd vid sidan om detta så tycker någon tjänsteman att jag är att betrakta som ARBETSLÖS!!!!!!! Herregud jag säger då det. Man upphör aldrig att förvånas.

Så kom då äntligen tårarna...

Man vet inte när det händer, att tårarna kommer. Jag gråter till filmer, vacker musik och orättvisor. Men inte har jag fällt många tårar över min egen situation, vad konstigt det låter. Det är väl bättre att säga, jag har inte fällt så många tårar över min cancerdiagnos, ännu.

Men häromdan kom den, gråten alltså. Och den utlösande faktorn var ett inlägg som jag läste på Facebook. Jag satt vid köksbordet och hulkade och grät, lääänge. Och min lilla katt Kissemisse Dunder (jo hon heter så) visste inte riktigt vad hon skulle göra. Den lilla slickade i sig tårarna som rann och satt så nära mig hon bara kunde.

Alla tankar som bara for runt i huvudet på mig, Javisst skall jag vara tacksam att cancertumören blev upptäckt i tid och att det inte fanns några metastaser, Javisst operationen gick bra, inga större komplikationer, inga blödningar, ingen infektion eller andra otäckheter som kan hän hända. Och javisst så går återhämtningen bra om man bortser från att gastritbesvären är för jävliga, det svider till och med bakom näsan och hela vägen ner genom hela tarmkanalen och ända ut! Och javisst skall jag vara tacksam för att, allt möjligt! Mina vänner och familj som stöttar mig. Det finns så mycket ....

Men jag blev bara ledsen, för jag vet ju fortfarande egentligen ingenting. Vad är det för typ av tumör? Jo jag vet att de fick ut hela tumören vid operationen och att den var stor som en mandarin. Kan den komma tillbaka? Vad är sannolikheten? Hur snart? Är det av typen som växer snabbt eller långsamt? Och vad betyder det? 1 år, 3 år eller 5 år? Ovissheten är fortfarande stor och med den följer oron. Det är en oro som är svår att dela med sig av. Vad skall man säga? Jag är rädd? Jag vill inte dö? I alla fall inte nu? Om en månad vet jag mer, då skall jag på återbesök. Hur skall jag vara fram tills dess? Låtsas som ingenting har hänt? Det är lite svårt med ett 22 cm långt ärr på magen som stramar och gör ont. Ibland när jag ligger alldeles stilla i sängen så känns allt precis som förut. Åh härliga känsla! Samtidigt så kan jag ju inte oroa mig hela tiden. Men det är svårt att vara riktigt glad också.
Alla dessa tankar och känslor som for genom huvudet och som gör det ofta. Men den här gången så kom tårarna också, det var befriande!
Men det var svårt att gråta väldigt länge när lilla Kissemisse bra ville slicka i sig tårarna och kråmade sig framför mig. Mitt upp i allt var jag tvungen att börja skratta också. Om det var en lättnad eller ej vet jag inte, men så var det.

Kissemisse Dunder

Det blir som en ond cirkel......

Visst fasen har jag ont det skall jag inte sticka under stol med.

Ont gör det både i buken och i min högra arm/axel efter fallet på röntgen. Och det är höger sida jag helst vill ligga på för då gör det minst ont där, men se det kan jag inte för då gör det så j-a ont i magen. Och baxar jag mig över på vänster sida så måste jag stötta upp den högra armen för hänger den fritt så gör den så j-a ont. Men ta smärtstillande tänker ni, och det har jag gjort men se det verkar bara till en viss grad. Och allt har biverkningar.....
Så var det då biverkningarna de smärtstillande jag tagit är som ett syntetiskt Morfin (Oxycontin, som är långtidsverkande och Oxynorm, som är korttidsverkande) vilket gör att jag blir illamående och då behöver jag något mot illamåendet också. Och sen så gör alla dessa att tarmarna jobbar långsammare och då behövs något för att få igång dom lite bättre. Vilket leder till ännu mer illamående och att saltsyran i magen bara ligger och guppar där och inte tar "den naturliga vägen ut". Vilket gör att jag inte sover utan bara mår illa och har ont och har sura uppstötningar. Herregud vilken soppa!

Fast av och till så slocknar jag av ren utmattning. Och så här vill jag inte ha det!

Så jag bestämde mig för att pröva utan det långtidsverkande (Oxycontin) och utan tabletten mot illamående. Och istället ta Panodil fyra gånger om dagen och om det blir riktigt illa ta en snabbverkande (Oxynorm) Samt att hälla i mig flytande Gaviscon (som lägger sig som ett "lock" i magen och hindrar magsaften från att tränga upp i matstrupen) en stund efter varje gång jag ätit eller druckit något. Och det får jag tvinga mig att göra då jag mår så himla illa hela tiden. Det enda som jag egentligen längtar efter är gelégodis, kanske inte så nyttigt men känns frestande. Men nu så har jag inte orkat ta mig till affären för att handla heller så det har inte blivit något sådant. Och att ringa och be att någon går till affären och köper godis till mig är att utnyttja mina vänner och familj för långt! Jag behöver ju hjälp med all den andra handlingen också! Men är det någon av er som har vägarna förbi så säger jag inte nej till lite mjuka gelégodisar!

Hemma..

Det har alla fördelar!

Den egna och väldigt bekväma sängen, det är helt underbart att bara glida ner i min stora mjuka säng. Nu så har jag också efter många försök hittat tekniken att ta mig upp och ner i sängen utan att använda magmusklerna. Att ligga på sidan kräver dock en mycket större ansträngning, det går bra på den ena sidan nu den vänstra. Med lite stök och bök och en liten tunn kudde under magen går det bra. Tänk att en sådan sak som vi annars bara gör känns som en sådan stor framgång. Men på operationssidan den högra går det inte att ligga ännu. Men kanske i morgon? För då skall alla 32 agrafferna bort, det ser ut som om en väldigt lång rad med häftklamrar vilket det också är. Idag väljer man ofta att klamra fast huden istället för att sy.

De här första dagarna så har jag haft ovärderlig hjälp av min syster I-L. Vad jag hade gjort utan henne vet jag inte. Hon har varit hos mig dygnet runt, tänk så lyckligt lottad jag är.

Vad är då svårast? Smärtan, orkeslösheten eller illamåendet? Eller är det kanske till och med hjälplösheten? För många saker kan man ta ett eller annat piller som hjälper mer eller mindre. Mot hjälplösheten finns det inget piller. Det är kanske det svåraste att bli eller känna sig hjälplös, att bara inte orka. Krafterna bara inte finns där. Viljan lyser på samma gång med sin frånvaro. det är ingen bra kombination. Men så efter att ha vilat och sovit en stund så återvänder både det ena och andra. Och så håller det på. Vilja och orken kommer och går. Jag känner mig inte deprimerad utan bara trött. det är svårt att intala sig att det är inte mer än 11 dagar sen den stora operationen och det beräknas att man behöver mellan 6-8 veckor för att återhämta sig.

Alla nackdelar med att ligga på sjukhus skall jag skriva mer om vid ett annat tillfälle......... Så bara häng med här framöver så kommer det!

Hemgång och taggtråd....

Så var det dags för hemgång idag. Det skall bli väldigt skönt att komma hem till tystnaden, här slamrar det hela tiden. Lugn och ro är inte till att tänka på. Hemmets lugna vrå är bäst och allra mest längtar jag efter att få komma ut!

Sådana här känns det som om jag har på insidan av magen idag och att dom åker hit och dit hela tiden. Och samtidigt blir jag kallsvettig. Har fått en del smärtstillande och skall nu försöka hitta en ställning att sitta i så medicinerna får verka.

Men hem skall jag det är då helt klart!

Den gula servetten.....

Den här gula servetten tappade jag i torsdags den 4/4 och det var (och är fortfarande svårt) att böja mig ner och ta upp den. Det värsta är väl att den fortfarande ligger kvar och idag är det den 9/4! Hur var det med städningen på sjukhus. Det var ju inte så länge sen som det var ett antal skandalreportage på tv från alla möjliga sjukhus! Och det verkar inte ha blivit något bättre.

Att ligga på den här salen på sjukhuset har varit som att försöka vila i en fullsatt bar någonstans. Massor av folk som bara springer ut och in hela tiden. Det här med att försöka vara lite diskret eller tyst eller gud förbjude stänga dörren efter sig tycks vara något som inte finns i jobbkulturen idag. Har jag varit sån själv? Sen så kom då ronden fram på förmiddagen - hela entouraget! Och jag säger då att jag gärna vill prata i enrum och kära nån vilken reaktion. "Jaså vi får väl komma tillbaka till dig sen då om det inte passar nu"!!!! Och då när han kom tillbaka var det bara "kom med här" sur som ättika. Jag har skrivit om surkärringar förut finns det surgubbar också kanske? 

Det är ett helvete att ligga med en massa andra på samma sal. Jag har ingen som helst lust att prata med den andra eller att höra om deras besvär eller att dela med mig om mina besvär eller varför jag är här. Att det skall var så svårt att förstå.

Så imorgon åker jag hem vare sig om det är kanske lite för tidigt eller ej.

Så här är livet på det Stora sjukhuset!

Tack!

 

De här vackra blommorna är till Er alla för all uppmuntran och stöttning och support. Från djupet av mitt hjärta vill jag bara säga

TACK.

Allt har gått bra....

Nu är jag på dag 5 efter operationen och är uppe på benen igen. Kanske inte så kaxig, men jag är uppe!

Operationen gick bra och bägge tumörerna är nu borta! Härligt och där kan dom stanna - borta alltså och inte komma tillbaka någonsin. Tyvärr så kan dom det.

Ja, hur gick det då? Från själva operationen kommer jag inte ihåg någonting men enligt dom som var med så gick det väldigt bra. Tyvärr så fungerade inte den "ryggbedövningskatetern" man får insatt för att ha som smärtlindrande några dagar efteråt. Då fick jag istället en annan pump där jag själv skulle dosera med Morfin, och då visade det sig att det tålde jag inte. Morfinet alltså!! Usch och fy vad dålig jag blev. Hjärtklappning, hjärtrusning, det kändes som om huvudet skulle explodera, munnen var torr som fnöske, gastriten brände - magsyran letade sig upp genom hela matstrupen. Och så kom dom med tuggtabletter!! Då det inte fanns något flytande i förrådet. Jag var ju så torr i munnen att läpparna fastnade i tänderna, huvudet dunkade, det brände under huden och jag kände PANIK. Det enda jag ville var att få bort halsbrännan. Som tur var kom snälla syster I-L och susade ner till apoteket och köpte flytande magkatarrsmedicin. Den flaskan låg jag sen och sög på hela natten som en riktig nappflaska!

Så nu så parerar ja smärtorna med Panodil regelbundet och sprutor inemellan och då blir jag fortfarande illamående då alla dessa preparat innehåller någon form av Morfin. så då blir det en liten tablett mot illamåendet också. Det kommer ju lite hjärtklappning också och då är det bara till att skruva upp volymen på radion.

Sen så tar orken slut efter några vändor i korridoren och det är bara att försöka ta sig ner i sängen för en vila. Men se det är inte så enkelt som det låter! Trots att sängen går att vinkla i alla möjliga riktningar. Att först lägga överkroppen på sidan och hålla emot går väl an men sen så kommer de svåra momenten, att få upp bägge fötterna och rulla försiktigt över på rygg. Herre min skapare vad stel och orörlig jag är! Men det blir väl så när man är uppskuren ett kvarts varv runt kroppen. Nu kommer nästa men.. Det har blivit betydligt mycket bättre! Så snart är jag mitt vanliga oviga jag igen (hahahah).

Att våga vara rädd....

Jag är så trött att jag knappt hänger ihop, så känns det.
Men det är ändå svårt att sova mer än några timmar åt gången då min arm och axel fortfarande gör ont. Sen så kommer rädslan och oron i vågor. Ibland så håller det sig borta länge och så vips är det tillbaka. Å ena sidan vill jag ju bara att tumören skall tas bort så fort som möjligt men å andra sidan så känns det som nu skall jag gå in i smärtans labyrint igen, frivilligt. Och det vet jag inte riktigt hur jag känner för. Att återigen bli osjälvständig, behöva alldeles för mycket hjälp och att tampas med allt det som följer med. Men vad är alternativet? Inte så bra, så det är bara att ge sig in i det hela. Men det är inte lätt att erkänna för sig själv att jag känner mig ledsen, sårbar och utsatt.

Kanske borde jag gjort min deklaration nu innan sjukhusvistelsen? Jag kanske skulle öppna breven från advokaten rörande tvisten som jag har med Veteranpoolen (jag var franchisetagare och när jag sålde tillbaka min del så betalade de inte ut de sista innestående provisionerna ca 100 000 sek vilket den dåvarande ägaren tydligen känner sig stolt över?! Ja vi lever helt klart med olika värderingar). Men jag orkar just nu inte bry mig om vare sig deklaration eller rättsliga tvister. Jag vill bara att allt det här skall vara över och att jag skall få känna mig pigg och fylld av ork igen.

Oskuret är bäst? Inte nu, tyvärr. Det känns så märkligt att titta på kroppen och veta att om ett par dagar så ser jag helt annorlunda ut, förändrad för alltid. Och att det betyder att jag är frisk igen! Att jag kan stå i kön för att bli helt friskförklarad igen från njurcancern om några år. Det är i den kön jag vill stå.

Så i morgon är det de sista förberedelserna hemma och så in på sjukhuset för operation på onsdag. Så mina vänner håll tummarna för mig och så skall jag försöka skriva här igen i slutet av veckan.