Själens återhämtning eller min egen röst

Igår/häromdagen skrev jag om kroppens återhämtning, men hur går det då med själen?
Hur återhämtar den sig efter en sådan här upplevelse?
Tiden läker alla sår?
Nej det gör den inte.
Det blir kanske lite lättare att tänka klart när man inte har ont precis överallt och är full av alla möjliga läkemedel, men tiden läker inte alla sår.
Vissa sår får inte ens en sårskorpa utan förblir öppna, länge......
Hur gör man då?

Jag har ju själv satt på mig en slags duktighetsmantel sen många år. Jag klarar mig alltid, inget nockar mig. Men det är så långt från sanningen man kan komma. Omgivningen har nog trott att inget kan såra mig att jag aldrig blir ledsen. Att det går bra att säga vad som helst till mig för jag tål ju det mesta. Det har varit många tunga stunder. Men en sak är jag väldigt bra på och det är att lägga olika saker bakom mig och resa mig igen och gå vidare, om än med en tagg i hjärtat.

Hur gör jag nu? 
Det vet jag inte riktigt. 
Jag vet inte i vilken riktning jag skall gå. 
Men jag känner starkt att det är något jag måste ändra på. 
Vad det är vet jag inte heller riktigt. 
Men jag tror starkt på att det visar sig om jag bara är lyhörd. 
Har ni några förslag? 
Skicka dom gärna till mig eller lägg dom som en kommentar här.

Min egen inre röst har varit tyst alldeles för länge nu. Visst har jag grubblat och prata med mig själv både när jag varit ledsen, rädd, glad, haft ont eller bara varit trött. Men min inre röst har varit tyst och låtit mig vila. Jag har haft få drömmar som jag kommer ihåg. Utan min inre röst så blir jag lite sänkt och det blir inga våldsamt stora känslosvängningar åt något håll. Det har det inte funnits kraft till. Det har varit väldigt skönt då under hela den här tiden det har varit svårt att koncentrera sig på någonting överhuvudtaget. Minnet har inte varit vad det brukar. Och att hålla igång ett samtal någon längre stund har varit mer än ansträngande. Så bloggen här har fått prata för mig istället. Väldigt skönt.

Tack för att ni "lyssnar".

Men nu behöver jag hitta min inre röst igen. Det är dags att börja leta.........

Nästan tillbaka!

Idag börjar jag med nästa del i tillfrisknandet. Från och med idag så är jag bara sjukskriven till 50%. Det känns bra. Så  denna veckan blir det några korta arbetspass. Det skall bli spännande att se om armen fungerar på jobbet, hoppas det. För sen jag var hos sjukgymnasten och fick ett träningsprogram så värker den mer än på länge och det hela tiden och värst är det på natten. Men det är bara att bita ihop och fortsätta att träna.

Igår så lyssnade jag till Sommar i P1 med Kristian Gidlund som berättade om sin resa mot döden, han har en obotlig cancer i magsäcken. Det var ett hjärtskärande vackert, sorgligt och poetiskt program där han pratade rakt och ärligt om egentligen allt. Och brevet som han skrivit till sitt ofödda barn och om hur han skall ta hand om de ensamma barnen dit han kommer sen. Har du inte läst hans blogg så gör det, den heter "I kroppen min".

I dag lyssnar jag och läser andras upplevelser om tiden i dödens väntrum med en helt annan förståelse. Det går inte att på något sätt riktigt förstå innan man varit här. Empati kan man ha men att förstå kan man inte. Men jag hade gärna varit utan denna insikt. Men när jag nu har den så är den nu en del av mig. Hur jag kommer att använda den vet jag inte, det får tiden utvisa,

Jag njuter så av tystnaden och stillheten här ute på landet. Dagarna går i ett långsamt tempo men försvinner förvånansvärt fort. Tänk att det är nästan på dagen tre månader sen jag opererades. Och att en sargad kropp kan återhämta sig. Kroppen är verkligen fantastisk på att tillfriskna! 

Nu i dagarna så väntar jag också på besked från Försäkringskassan på om jag är sjuk eller arbetslös! Och jag som skall börja jobba! Häpp!!

Förra veckan så var jag då på det Stora Sjukhuset igen för att undersöka funktionen på den lilla njurstumpen som är kvar. Man får först dricka en massa vätska under en timma sen får man insprutat direkt i blodet en radioaktiv substans och sen mäts genomströmningen i njurarna under ca 15 minuter. Nu ville det sig inte bättre än att när sköterskan skulle spruta in den radioaktiva substansen så blev något galet och det gick ut i vävnaden i armen istället. Så in med mer radioaktiv vätska. Och sen sprutade dom in en stor dos med vätskedrivande medicin! Jesus vad jag blev kissnödig och jag skulle ligga stilla så apparaten fick mäta hur snabbt läkemedlet fungerade! Jag trodde jag skulle spricka i alla riktningar! Sen när jag väl fick gå på toa så var den längst bort i korridoren, typiskt. Resten av den dagen var jag helt utslagen och hade ont precis överallt. Jag mådde ungefär likadant som jag mådde två månader tidigare. Men efter ca ett dygn så hade det klingat av.

Nu skall jag försöka göra lite mat och sen blir det dagens andra träningsomgång med armgympan men allra först blir det till att inmundiga lite smärtstillande!