Men under sommaren har jag börjat arbeta, först lite för att utöka det lite långsamt. Och i morgon är det så dags att börja jobba heltid igen. Hur känns det då? Ja å ena sidan skönt men å andra sidan jobbigt då jag fortfarande har sviter efter skadan i armen. Men jag skall försöka, så får jag väl backa om det inte går.
Fast å andra sidan blir det skönt att nu så småningom få en normal inkomst igen. Skall jag nu komma ikapp minuset som jag har med skulder både hit och dit eftersom Försäkringskassan ju envist har påstått och påstår att jag är arbetslös. Det spelar nämligen ingen som helst roll hur mycket man tjänar, det är inte det som din ersättning baseras på utan det är helt och hållet din anställningsform som ligger till grund för ersättningens storlek!!!!! Det rimmar illa med att samtliga partier vill att fler skall starta företag. Så jag måste med andra ord jobba som en idiot under en lång tid framöver. Jag räknade på att om jag vill bli skuldfri fram till våren så måste jag jobba minst 175% varje månad!
Sommaren har varit fin med mycket samvaro med familjen, bad, utekvällar, utefrukostar, pyssel i trädgården och allmän kraftsamling.
För att återkomma till frågan : Är det över nu? Ja det hoppas jag. Det blir en ny datortomografi av den övre delen av kroppen till hösten för att se att inget har kommit tillbaka eller tillkommit. Tidigare i somras gjorde jag en undersökning för att se hur den lilla kvarvarande biten av njuren fungerar och det gör den och den andra har utan problem tagit över funktionen. Skönt att kroppen tar till de egna reservdelarna! Efter det blir det kontroller en gång om året i fem år och är allt bra då blir jag friskförklarad.
Fast det blir lite semester också i höst. En resa till Zanzibar med bästa syster Inga-Lena. Resan som jag vann! Min syster som har varit hos mig hela tiden som har använt all sin ledighet, semester och annat på mig. Vi är värda den här resan.
En tur till Liseberg blev det allt tillsammans med de här små godingarna Mias och Saga (och några till). Efter en massa timmar när vi andra var helt slut var de fortfarande uppspelta och när de sen fick lite mat i sig så var de fortfarande lika glada.
Jag har här i mitt bloggarkiv en hel hög med opublicerade inlägg som bara är fyllda av svärta och smärta, både kroppslig och själslig, och skrevs när allt var som svartast. Det gör ont att läsa dom. Allt känns så avlägset så abstrakt som om det inte har hänt. Men vart har det här året tagit vägen? Det bara försvann.
Så nu måste jag ut ur min bubbla, det blir som att börja på nytt.
En nystart...
En ny resa.....
