Så kom då äntligen tårarna...

Man vet inte när det händer, att tårarna kommer. Jag gråter till filmer, vacker musik och orättvisor. Men inte har jag fällt många tårar över min egen situation, vad konstigt det låter. Det är väl bättre att säga, jag har inte fällt så många tårar över min cancerdiagnos, ännu.

Men häromdan kom den, gråten alltså. Och den utlösande faktorn var ett inlägg som jag läste på Facebook. Jag satt vid köksbordet och hulkade och grät, lääänge. Och min lilla katt Kissemisse Dunder (jo hon heter så) visste inte riktigt vad hon skulle göra. Den lilla slickade i sig tårarna som rann och satt så nära mig hon bara kunde.

Alla tankar som bara for runt i huvudet på mig, Javisst skall jag vara tacksam att cancertumören blev upptäckt i tid och att det inte fanns några metastaser, Javisst operationen gick bra, inga större komplikationer, inga blödningar, ingen infektion eller andra otäckheter som kan hän hända. Och javisst så går återhämtningen bra om man bortser från att gastritbesvären är för jävliga, det svider till och med bakom näsan och hela vägen ner genom hela tarmkanalen och ända ut! Och javisst skall jag vara tacksam för att, allt möjligt! Mina vänner och familj som stöttar mig. Det finns så mycket ....

Men jag blev bara ledsen, för jag vet ju fortfarande egentligen ingenting. Vad är det för typ av tumör? Jo jag vet att de fick ut hela tumören vid operationen och att den var stor som en mandarin. Kan den komma tillbaka? Vad är sannolikheten? Hur snart? Är det av typen som växer snabbt eller långsamt? Och vad betyder det? 1 år, 3 år eller 5 år? Ovissheten är fortfarande stor och med den följer oron. Det är en oro som är svår att dela med sig av. Vad skall man säga? Jag är rädd? Jag vill inte dö? I alla fall inte nu? Om en månad vet jag mer, då skall jag på återbesök. Hur skall jag vara fram tills dess? Låtsas som ingenting har hänt? Det är lite svårt med ett 22 cm långt ärr på magen som stramar och gör ont. Ibland när jag ligger alldeles stilla i sängen så känns allt precis som förut. Åh härliga känsla! Samtidigt så kan jag ju inte oroa mig hela tiden. Men det är svårt att vara riktigt glad också.
Alla dessa tankar och känslor som for genom huvudet och som gör det ofta. Men den här gången så kom tårarna också, det var befriande!
Men det var svårt att gråta väldigt länge när lilla Kissemisse bra ville slicka i sig tårarna och kråmade sig framför mig. Mitt upp i allt var jag tvungen att börja skratta också. Om det var en lättnad eller ej vet jag inte, men så var det.

Kissemisse Dunder