Att våga vara rädd....

Jag är så trött att jag knappt hänger ihop, så känns det.
Men det är ändå svårt att sova mer än några timmar åt gången då min arm och axel fortfarande gör ont. Sen så kommer rädslan och oron i vågor. Ibland så håller det sig borta länge och så vips är det tillbaka. Å ena sidan vill jag ju bara att tumören skall tas bort så fort som möjligt men å andra sidan så känns det som nu skall jag gå in i smärtans labyrint igen, frivilligt. Och det vet jag inte riktigt hur jag känner för. Att återigen bli osjälvständig, behöva alldeles för mycket hjälp och att tampas med allt det som följer med. Men vad är alternativet? Inte så bra, så det är bara att ge sig in i det hela. Men det är inte lätt att erkänna för sig själv att jag känner mig ledsen, sårbar och utsatt.

Kanske borde jag gjort min deklaration nu innan sjukhusvistelsen? Jag kanske skulle öppna breven från advokaten rörande tvisten som jag har med Veteranpoolen (jag var franchisetagare och när jag sålde tillbaka min del så betalade de inte ut de sista innestående provisionerna ca 100 000 sek vilket den dåvarande ägaren tydligen känner sig stolt över?! Ja vi lever helt klart med olika värderingar). Men jag orkar just nu inte bry mig om vare sig deklaration eller rättsliga tvister. Jag vill bara att allt det här skall vara över och att jag skall få känna mig pigg och fylld av ork igen.

Oskuret är bäst? Inte nu, tyvärr. Det känns så märkligt att titta på kroppen och veta att om ett par dagar så ser jag helt annorlunda ut, förändrad för alltid. Och att det betyder att jag är frisk igen! Att jag kan stå i kön för att bli helt friskförklarad igen från njurcancern om några år. Det är i den kön jag vill stå.

Så i morgon är det de sista förberedelserna hemma och så in på sjukhuset för operation på onsdag. Så mina vänner håll tummarna för mig och så skall jag försöka skriva här igen i slutet av veckan.