Hur är det med dig?

Hur är det med mig?

Ja det är den svåra frågan att svara på. Stundtals mår jag rätt bra och andra stunder inte alls så bra. Kroppen håller ju på att läka och bli starkare för varje dag. Det är mest den jäkla armen och axeln som spökar. Och nätterna är värst.

Så vad skall jag svara?

Hur är det med mig?

Jag blir ju så glad och upplyft när någon ringer eller kommer på besök. Så just då känns allt bra.

Men sen...

Så kommer själen i kapp och jag känner mig ganska blank, jag vet egentligen inte alls hur jag mår. Det finns ju så mycket att glädja sig egentligen.

Men....

Jag orkar inte alltid fokusera på det, att må bra och då kommer tankarna i kapp. Och tankarna är fullkomligt förlamande, de blockerar allt annat.

Är jag troligtvis frisk? Har jag 18 månader kvar att leva? Metastaser får jag det? Om jag blir riktigt sjuk, var vill jag vara då? Hur blir det?  Skall jag kanske börja och rensa i alla mina papper? Skall jag skriva mitt testamente? Ja, frågorna blir hur många som helst.

Jag vet också att jag vet mer efter återbesöket den 22 maj. Och hur mår jag efter det? Hur länge orkar omgivningen lyssna på mig? Eller vill jag prata? Ibland känns det som om jag inte vill men samtidigt så vill jag - prata alltså. Men inte hela tiden. Jag är ju fortfarande jag, men ändå inte.

Vilka förvirrade tankar, men det är så det är just nu. Men det blir säkert också bättre!